Dumhetsparadoxen (2019), Alvesson och Spicer

Betyg:

(1 björn av 5 möjliga)

En paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar.

Alvesson. Jag har haft den mannen som föreläsare i organisationsteori vid Lunds Universitet. Minns inget av vad han sa, men det ska man nog snarare lasta mig än honom för. Nåväl, bokens grundtes är att företag och organisationer inte alltid agerar rationellt, att det görs saker bara för syns skull, att det är mycket fluffigt snack men ofta lite handling och så vidare. Ni förstår.

Anställda får häftiga titlar men gör egentligen samma tråkiga jobb som tidigare, chefer går på ledarskapskurser som inte ger något resultat och mångfaldsarbete är ofta bara en yttre fasad. “Kunskapsekonomin” är till stor del en bluff, de flesta har fortfarande jobb där ganska lite kunskap krävs och även de mest uppburna kunskapsföretagen snackar en hel del skit. Något av detta som kändes nytt? Nej? Inte för mig heller. 

Har man jobbat på ett universitet hela sitt liv kanske man har ett annat perspektiv, men har man någon gång jobbat på ett företag märker man ganska snabbt att det är vanliga människor som jobbar där. Människor som har olika motivation, svagheter, relationer till varandra och allmänna issues. Man blir inte en helt annan person – en rationell kunskapsrobot – när man går in till kontoret, och därmed finns samma “svagheter” i alla företag som finns i gemene man. Det är inte en paradox för mig. Får man välja mellan att göra det som är absolut bäst för företaget eller det som är bäst för att imponera på en chef och få högre lön eller bättre status – gissa vad de flesta väljer?

Visst är det alltid på sin plats med lite sund kritik mot snicksnack inom företagsvärlden, men vad är egentligen bokens existensberättigande? Vad är det nya? Vad är er edge, Alvesson och Spicer? Att man använder referenser kring osund företagskultur på Pepsi på 80-talet, är det för att man inte hittat ett bättre exempel de senaste 30 åren, eller bara av ren slapphet? Att företagen och dess personal marknadsför sig som lite coolare och smartare än vad de kanske egentligen är – såväl internt som externt – no shit?

Det är ju såklart lätt att stå som en betraktare och påpeka allt dumt olika företag gör – och jag behöver inte ens säga “gör det bättre själva då” – för att det ska kännas fladdrigt och utan en tydlig stringens. Att stanna upp och tänka kritiskt är något som genomgående beskrivs som en bristande egenskap hos företag, men alla som faktiskt varit på ett företag vet väl snarare att det är fler som inte gör någonting alls, och att det är det stora problemet, än att folk producerar och levererar för mycket (utan kritiskt tänkande). Roliga och dumma anekdoter (om än något daterade), blandat med referenser och egna värderingar som varvas så att man till slut inte vet vad som faktiskt är belagt och vad som bara är en åsikt från författarna.

Boken kommer, som sig bör av författare som dessa, med ett stort antal referenser. Flera hundra, prydligt utmärkta. Men ändå får man känslan av att det är många svepande formuleringar och slutsatser. Är det verkligen alla dessa studier som är kritiska till managementkonsulter och powerpoint-presentationer på goda grunder, eller är det författarnas subjektiva åsikt?

Just de slappa skrivningarna kring powerpoint-presentationer är ett exempel på varför boken känns ofräsch och tunn trots att den bara har något år på nacken. Ett program med helt tomma bilder som man kan fylla med text, bilder och symboler kan givetvis användas till att skapa både tydliga och bra presentationer som kommunicerar viktiga och konkreta budskap eller planer, eller fluffiga och helt onödiga bilder. Skulle jag kritisera kommunikationsformen “bok” bara för att Alvesson och Spicer inte når ända fram? Nej, vad man väljer att fylla sina tomma sidor med är faktiskt upp till författaren eller skaparen, inte mediet.

Språket – och angreppssättet – är oinspirerande och hade mått bra av att antingen bli ännu torrare, där man bara tar upp vad som faktiskt är belagt vetenskapligt, eller ännu mer målande – ett personligt och underhållande angrepp på all corporate bullshit.

Nej, paradoxalt nog, trots alla referenser, spretar detta alldeles för mycket och blir varken underhållande eller lärorikt.