Var verkligen EM 2008 så deppigt (för svensk del) som det har framställts? Blev Lagerbäcks sista mästerskap ett monumentalt fiasko, som en antites till det pigga och glada EM 2004?
Det är såklart lätt att bli uppeldad över 2004-upplagan, “Super Swedes” och en spännande kvartsfinal mot Holland. Sverige var ju faktiskt relativt nära en semifinal och hade en hel del chanser i den där mytomspunna matchen mot Nederländerna (se där, använde de två namnen varierande i två olika meningar). Men ser man till prestationer så vill jag hävda att 2008 var minst lika bra, oaktat den sista matchen mot Ryssland.
Det deppiga eftermälet kan delvis förklaras av att media under 00-talet intog en allt mer avog inställning mot landslaget i allmänhet och Lagerbäck i synnerhet – samtidigt som de tidigare framgångarna under 00-talet gjort gemene svensk något blasé och därmed ratade allt som inte var minst kvartsfinal.
Sverige inledde EM 2008 i Salzburg med en bra, stabil öppningsmatch och vann rättvist mot Grekland, för att sen göra en av de senaste 20 årens starkaste mästerskapsinsatser mot Spanien. Innan Ibrahimovic tvingas gå ut i paus hade Sverige fler chanser än Spanien, och även i andra halvlek när Spanien hade ett större bollinnehav skapar Sverige en del chanser att avgöra. Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg hade tvivelsutan börjat dala 2008, men istället hade den tredje supersvensken trots en knäskada nått en ofattbart hög nivå.
Kolla gärna igenom hela matchen mot Spanien om ni hittar den – detta Spanien som alltså är ett av historierna bästa landslag och som i detta mästerskap inleder resan mot de ojämförbara tre raka mästerskapsgulden. När Ballon d’Or senare under året skulle delas ut var det fyra spanjorer varav två anfallare före Ibrahimovic, något som framstår helt ofattbart när man sett igenom matchen.
En knäskadad Zlatan är under 45 minuter allt han någonsin kunde vara när han var som allra bäst – skarp målskytt, visionär framspelare, dribbler, target och har framförallt en närvaro som skrämmer slag på världens bästa landslag. David Villa och Fernando Torres var såklart två världsanfallare, men i jämförelse med Ibrahimovic anno 2008 är de endimensionella. Tyvärr kommer, djupt in i övertiden, ett sent avgörande på ett mycket slumpartat vis när matchen i stort sett redan är över.
Detta följs upp med en medioker insats mot ett Ryssland omgärdat av prestationshöjande rykten. Fair enough, en svag insats där laget kanske inte orkat hämta sig efter förlusten mot Spanien, vare sig fysiskt eller mentalt – och där samtidigt Ibrahimovic knäskada helt stoppar honom från att prestera.
Totalt EM 2008 – 67% mycket bra matcher och 33% svaga.
Detta ska då jämföras mot EM 2004 med alla de klassiska ögonblicken – ja varje match stod ju för sådana – från 5-0 och planer på världsherravälde efter matchen Bulgarien, genom Zlatans klack mot Italien till “Due-Due” mot Danmark – och så då kvartsfinalen mot Holland (Nederl… Naej).
Men – vad är det vi har att göra med här? Även om matchen mot Bulgarien var ganska jämn till en början och där ett Bulgariskt 1-0 hade kunnat ändra historieskrivningen (mål förändrar matcher, skaldade någon) ska vi verkligen inte ta ifrån Sverige den 5+ insatsen. Matcherna mot Italien och Danmark är prestationsmässigt underkända; Danmark är markant bättre än det hajpade svenska laget och Italienmatchen kunde mycket väl slutat 3-0 till Italien efter en total överkörning i den första halvleken. Det bör väl sägas att Danmark i stort sett tillät Sverige göra 2-2 av ren grannsämja – “Ja men anfall någon gång då för fan”, sa Gravesen till Anders Andersson när svensken försökte vädja om oavgjort efter långa perioder av dansk dominans.
Mot Holland gör Sverige en helt okej (bra) insats men släpper till 23(!) skott och har bara 40% bollinnehav; trots en del väldigt bra lägen för Sverige hade det mest rättvisa varit seger för Holland redan under ordinarie tid.
Totalt EM 2004 – 25% mycket bra insatser, 25% bra och 50% svaga.