Då ska ni vara hjärtligt välkomna till den stora genomgången av svenska anfallsprestationer värda namnet de senaste 20 åren.
20 år!?
Ja, varför inte – för att sätta saker i perspektiv och jämföra med “Super Swedes”-tiden utan att börja rota i dinosaurielådan.
Här räknar vi inte målorgier i Holland, gudalika prestationer i Skottland eller raketsäsonger i Ryssland. Här är det mål i topp 5-ligor som gäller, och minst 10 mål under en säsong måste det vara. Andra prestationer kan diskuteras i evinnerlighet – men gör en anfallare minst 10 mål under säsong i en topp 5-liga så är det tvivelsutan en vass prestation.
Det är nästan så att målen är ett onödigt rekvisit i genomgången, för hur många anfallare har vi ens som är hyfsat ordinarie i Europas toppligor nuförtiden? Utöver de som omnämns nedan fick John Guidetti och Anthony Elanga speltid utan att vara tillnärmelsevis nära en ordinarie plats. Man saknar nästan tiden när det kunde finnas en Yksel i Serie A eller Mathias Svensson i Premier League, som kunde mysa in 5-6 mål utan att göra alltför mycket väsen av sig.
Nåväl, förutom mysanfallarnas frånvaro ska vi verkligen inte sakna dåtiden.
Nu kör vi!
Där har vi den ju, huvudgrafen i all sin prakt.
Märkte vi ens att vi hade den mäktigaste anfallssäsongen på 20 år när Covid tog sitt grepp under början på 2020?
Har vi ens förstått vilken ovanlig prestation Sebastian Andersson gjorde som nådde inte bara 10 utan 12 mål i Bundesliga? Fyra säsonger de senaste 20 åren har vi inte haft en enda anfallare värd namnet i Europas toppskikt (invändningen Henke Larsson i Celtic får ni skicka in till klagolådan) – och nu hade vi plötsligt 4 stycken!
De oväntade namnen
Det är frapperande hur få överraskningar grafen bjuder på. Gemene man hade säkert prickat in de flesta namnen, undantaget möjligtvis Goitom, Rosenberg och Andersson. Detta ska vi såklart se som att statuterna fungerar – vem som helst når inte upp till dem! Att Rosenberg inte var en vanlig hemvändare i Allsvenskan såg man tydligt i hur han faktiskt presterade även i Europaspelet; till skillnad från hemvändare som gjort en eller ett par halvstarka säsonger i Grekland eller Holland gjorde han inte bara 10+ mål två gånger i Bundesliga, säsongen 10/11 gjorde han också 9 mål i La Liga.
Goitoms prestation framstår också som något bortglömd – Elmander, Larsson och till och med Rosenberg gjorde en hel del landskamper under sina bästa år vilket Goitom aldrig gjorde. Goitom följde emellertid upp sin succé i Valladolid (10 mål på 29 matcher) med att de två nästföljande säsongerna göra ett(1) mål på 21 matcher säsongen 09/10 och ett(1) mål på 26 matcher säsongen 10/11 – så det var kanske lite mer av en one-hit-wonder än övriga.
Hamréns tveksamma upprättelse
Nej, någon total upprättelse får mannen med tredelad kostym inte – inte av mig i alla fall. Men det ska noteras att offensivt sett så var stora delar av 10-talet ett enda mörker (bortsett från en individ). Det var kanske till och med så att Lagerbäcks strama taktik hade passat spelarmaterialet än bättre under detta decennium än när vi faktiskt hade många starka anfallare?
Härtill bör ju faktiskt nämnas att säsongen innan det underbara VM 2018 var en av fyra säsonger av totalt mörker – där ingen anfallare nådde 10 mål i en topp 5-liga.
Janne gjorde sandet till guld – Hamrén gjorde sandet till … sand.
Elmanders absoluta upprättelse
Var det för att han sprang mycket, hade krulligt hår eller lite okonventionella avslut? Oavsett, svenska fans har haft en alldeles för kritisk inställning till Johan. Elmanders tre säsonger i grafen ger honom faktiskt en andraplats i antal säsonger, försök sätta den prestationen i ljuset av gemene mans bild av honom som en ofarlig löpare utan spets.
Tvärtom så var Elmander både otroligt jobbig att möta tack vare sitt slit, sin oömma spelstil och snabbhet, kombinerat med sin målfarlighet. Vill ni höra mer lovsång? Okej då – månadens spelare i hela Premier League i November 2010 (där han bland annat gjorde det där målet mot Wolves), legendar i Galatasaray, ryktades till Barcelona under 2006, smeknamnet “Påven”. Mer? Nej?
Mannen i svartvitt
Är det någon jag glömt att nämna? Inte?
Ja, jo, vad ska man säga om den där mannen som äger varenda stapel? Är det konstigt att män i min generation i allmänhet, och jag själv i synnerhet, har en ohälsosam kärlek till mannen som utgör 50% av ansiktena i grafen? Vad hade alternativet varit, efter 20 år av total dominans? Han är – inevitable.
En graf till, för att göra dominansen än tydligare. Antalet mål spelarna gjorde under säsongerna då de gjorde 10+ mål.
Det är inte direkt så att han klarar gränsen med darr på ribban. Säsongen han gjorde 10? Det var förra säsongen (19/20), då han bara spelade halva…
Framtiden, då?
Vi ser i grafen ovan att Alexander Isaks 17 mål var en välkommen abnormitet i förhållande till alla andra svenska anfallare de senaste 20 åren. Jag förväntar mig att 20-talet kommer bjuda på flera starka år, antagligen de starkaste sedan våra mätningar startade(…).
Förutom att Kulusevski och Isak med stor sannolikhet kommer nå över 10 mål under många säsonger kommer även Quaison och Ibrahimović bidra något/några år till – och dessutom kanske Jordan Larsson som ryktas till Bundesliga, Anthony Elanga (som borde lånas ut till Brighton) och kanske till och med Emil Forsberg under en skadefri säsong.